Berndt Clavier

Kameraövervakning och den utökade signalspaningen som riksdagen nyligen beslutade om är på ett plan ett VAKTANDE; vi vaktar vårt samhälle genom olika former av övervakning. På ett plan är det endast de ondas integritet som offras. Förövare, gängmedlemmar, de asociala och onormala, de illegala. Övervakningen har också andra, mer subtila och svåröverskådliga funktioner, som att reglera medborgarens beteende. Våra tankar står på tur och någonstans riskerar vi att helt förlora rätten till en privat sfär.

Detta är ett utdrag ur talet som Berndt Clavier höll vid direktsändning KAMERAÖVERVAKNING den 30 oktober 2009 vid Bagdad Livs, Möllevången, Malmö. Läs hela talet här.

Berndt Claviers tal på Bagdad Livs 30 okt

Låt oss börja i det konkreta. Kameraövervakningen och den utökade signalspaningen som riksdagen nyligen beslutade om är på ett plan ett VAKTANDE; vi vaktar vårt samhälle genom olika former av övervakning.

Detta förhållande är inte svårt att förstå. Låt mig illustrera med hjälp av ett exempel. I den skotsk-danska filmen Red Road från 2006 får vi följa en kvinna, Jackie, som arbetar som kameraövervakningsoperatör i Glasgow. Hon övervakar en nedgången förort genom sina skärmar och rapporterar incidenter till polisen i realtid så att dessa snabbt kan ingripa när olika brott begås. På samma sätt är det med kamerorna på Möllevångstorget i Malmö och med FRAs signalspaning. Alla e-post och sms, all webbtrafik, alla chattar och alla mobil- och telefonsamtal samlas och spelas in för att myndigheterna snabbt ska kunna ingripa för att beivra, men i bästa fall förhindra, de brott som trots allt begås. På denna nivå är Red Road en beskrivning av ett övervakningssamhälle som omfattar oss alla och all den kommunikation som förekommer mellan oss som människor: allmänhet och egendom ska skyddas till ett rimligt pris i termer av personlig integritet. Och på ett plan är det endast de ondas integritet som offras: förövare, gängmedlemmar, de asociala och onormala, de illegala.

Men övervakningen har också andra, mer subtila och svåröverskådliga funktioner. I Red Road förhindrar till exempel inte kameraövervakningen några brott. Överallt begås brott trots kamerans allseende öga, ungefär på samma sätt som de massiva militära övervakningssystemen i England och USA inte lyckades förhindra de självmordsattentat som skakat länderna.

Som åskådare i biomörkret börjar man misstänka att de allestädes närvarande kamerorna har en annan funktion än att bistå polisen. Och det blir ganska snabbt tydligt att övervakningen faktiskt har andra funktioner än att vakta allmänhet och egendom. Istället har övervakningen en KONSTITUERANDE funktion: övervakningen gör Jackie till den hon är. I filmen är hon en människa vars förhållande till andra människor fullständigt regleras genom kamerornas seende. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: övervakningen genererar bilder av verkligheten som hennes seende bekräftar, och denna bekräftelse, förmedlad genom kameror och bildskärmar, är hennes värld – hela hennes värld. På så vis illustrerar filmen förhållandet mellan den enskilde individen och övervakningssamhället; Individen (Jackie) blir sig själv genom övervakningen på samma gång som samhället blir verkligt genom samma övervakning.

I filosofiska termer kan man uttrycka det så här: seendet är på en och samma gång en subjektifiering och en objektifiering av verkligheten. Världen blir vad som kameror och bildskärmar förmår förmedla, och vi ser oss själva som den förmedlade världens subjekt. Om detta låter överdrivet pessimistiskt kan man kanske funder på var gränsen går mellan myndigheternas övervakning av medborgarna och mediernas bevakning av samhället.

Den tyske filosofen, Jürgen Habermas, formulerade en teori om hur verkligheten representeras och levs i ett samhälle som karakteriseras av det han kallar ”borgerlig offentlighet.” I ett sådant samhälle måste medborgaren se sig själv i den offentlighet som är de moderna medierna. Samhällsmedborgaren ser sig själv i de representationer som cirkulerar i offentligheten, och dessa representationer är konstituerande, det vill säga, de skapar medborgaren och samhället genom sin avbildning. Ett exempel som Habermas anför är det borgerliga hemmet. Även om detta hem är en i alla avseende privat sfär, en mycket privat sfär i förhållande till adelns slott eller lantarbetaren koja (för att inte tala om den tidiga industriproletärens lägenhet) så är det ändå slående hur det borgerliga hemmet inreds för att symboliskt gestalta det borgerliga familjelivet och alla de funktioner som detta familjeliv förknippas med: läsande, ätande, drickande, talande, musikspelande - ja till och med sexualakten får ett rum och en inredning.

På så sätt är det privata privat endast i förhållande till en publik. Det borgerliga hemmet kan därför liknas vid en scen. Hemmet är en teater och rollerna spelas fast ingen ser på, fast publiken uteblir. Men poängen är inte att ha en publik. Hemmets teater har en helt annan funktion i den borgerliga offentligheten, nämligen den att reglera medborgarens beteende.

Vad som händer idag är att gränsen för detta publika seende av det privata håller på att omförhandlas. Det beteende som ska regleras kryper allt längre in i vårt medvetande. Våra tankar står på tur och någonstans riskerar vi att helt förlora rätten till en privat sfär. Kamerorna på Möllevångtorget och den nya FRA-lagen är därför symptom på en långt gången samhällsutveckling som inte har sin början i övervakningssystemen utan istället börjar med den borgerliga offentlighetens gestaltande verksamhet.

Detta gestaltande är vår verklighet, från TV-tittande till CCTV-övervakning, från Facebook och Youtube till Youporn, inte därför att den speglar samhället utan därför att den skapar det samhälle vi sedan lever i.

/Berndt Clavier